Ändrade planer

I mitt jobb kan man inte vara säker på så mycket, som när man ska vara ledig. Men det är okej för mig. I alla fall just nu. Jag blir lite smått irriterad på folk som tycker jag ska bli klar med mina studier så jag kan skaffa ett riktigt jobb. Ett riktig jobb, det är ordagrant och det är inte bara EN person som uttryckt sig så. Riktigt? Allvarligt?! De skulle inte orka med mitt "låtsas"jobb i en dag. Och ja, jag planerar att bli klar med mina studier. När jag ser mig själv i framtiden så är det som lärare. Folk i allmänhet har bråttom att nå sitt mål. Finns det en genväg är det bäst att ta den. Fort ska det gå. Fast jag antar att det på något sett bankas in i oss redan från början. Det är det jag vill försöka ändra på. Föräldrar följer med till skolan och frågar; "Hur långt har du hunnit i matteboken?" Hur långt man hinner på en viss tid är inget mått på kunskap. Om du räknar 200 sidor och har rätt på varje tal för att du följer exempeltal eller om du räknar 13 sidor med några fel men lär dig hur du ska göra. Vilket väger tyngst?

Köp den!

Samma sak med min utbildning. Det som räknas är vägen till målet, inte att komma dit. Egentligen är det bara ett delmål att bli klar med studierna. Jag blir inte färdig. Inte någon gång. I resten av mitt liv kommer jag sträva efter att vara den bästa läraren jag bara kan MEN jag kommer aldrig springa över en mållinje. Jag trivs med den vetskapen! Vill inte alla ha ett jobb med möjlighet att utvecklas? I läraryrket är det inte en möjlighet det är en skyldighet! Det finns alltid något nytt att lära sig. Det gäller bara att öppna sig för möjligheterna... Jag trivs just nu. Jag känner mig inte stressad att bli "klar". Även om min omgivning verkar göra det?!

Tänker kolla igenom mina låneböcker och lånefilmer. Är det så att jag faktiskt inte känner för att läsa de kommer de olästa och osedda lämnas tillbaka till rättmätig ägare.Varför lägga energi på något jag inte vill. "Du måste läsa den här boken!" Nej, det måste jag inte. Jag lyssnar på Lasse Berghagen och fylls av ett lugn. Jag läser Kjell Erikssons bok och känner delvis igen mig. Och jag mår bra. För att citera Tomas Ledin ; "Just nu, vill jag leva, just nu. Just nu, vill jag känna, just nu!" Jag tänker för tillfället leva i nuet. Inte tänka på framtiden eller dåtiden. Bara njuta. För jag mår bra!

Läs den!

Alakoski var så djup och deprimerande. För brutalt sann! Runt omkring oss i världen finns redan så mycket smärta. Jordbävningar, tsunamis och kärnkraftsverkexplosioner.  Jag rekommenderar alla att läsa Alakoskis böcker, båda två. Fast det är inga feelgoodböcker. Det är därför de är så viktiga, de speglar samhället. Jag gillar slutet på den sista. Hennes böcker är en inblick i livet, en period av livet. Därför är det inga riktiga slut för historien lever vidare. Precis som våra liv fortsätter trots motgångar. Ramlar vi är det bara att resa oss upp, skaka av oss och fortsätta framåt.

Jag lever varje dag med att försöka klura ut livet. Se den stora bilden fast jag inte har alla pusselbitar än... Ibland tar jag steg framåt och ibland halkar jag bakåt igen. Det gör inget. Jag letar efter meningen med livet. Är det kanske så att meningen är själva letandet? Vem vet? Det viktiga är att kunna se verkligheten som den är och fokusera på allt det goda i världen.

Skynda långsamt!

/Sussie