Mina uppdrag har det väl gått lite sådär med...jag är nästan klar med Alakoskiboken nummer 2. =) Bra hittills men mycket rå. Ändå väldigt bra beskrivning av samhället. Vilket får mig att rysa lite.
Det är så träffsäkert. Bry dig bara om dig själv - skit i alla andra! Och sen när det där händer, det tragiska, finns det heller ingen som bryr sig om dig. Och det är så synd om dig! Jag är trött på sånt. Jag tycker att jag bryr mig och jag hjälper...men man får inte mycket tillbaka. Men man ska inte vara bitter. Bara vara glad och le. Ta emot allt skit. Alla falska leenden. Bita ihop. Det känns som om jag kommer explodera. En dag. Snart.
"Ropar på hjälp ut i rymden. Satelitterna svarar inte. För ingen bryr sig förrän det drabbar dem själva. Och när det drabbar en själv så är man ensam. Och man tror inte det är sant och man tror inte att sånt här kan hända här och man vill inte tro att sånt finns." Susanna Alakoski - Håpas du trifs bra i fengelset sid 126f
Boken får mig att bli förbannad på orättvisor. Dagens samhälle. Om man gör ett misstag kommer man bli dömd för det hela livet. En människa som dödar en annan människa kommer för alltid ha den stämpeln i pannan. Mördare. Som om att vi måste placera alla i fack. För att få ordning i den oreda som är vårat samhälle. Vi placerar mördare i fängelse, då var det klart. Människan bakom stämpeln då? Ska vi behöva definieras utefter ETT enda agerande i vårat liv?
Idag har jag levt i 9709 dagar. Jag skulle inte vilja bli dömd för en av dem. Jag säger inte på något sätt att det är rätt att beröva någons liv. Bara att man ska tänka lite. Det är alldeles för många som dömer folk fast de inte vet ett skit om vilken situation man är i. Fan vad negativ jag låter, egentligen är jag ganska positiv. Klagar inte över mycket. Livet är för kort för att gå omkring och sura. Men det skulle vara ganska meningslöst om man inte hade åsikter. Jag borde kanske bli bättre på att uttrycka mina åsikter! Jag gör inte ofta det. Jag antar att det bottnar i att jag ogillar konflikter. Jag skulle inte säga att jag är konflikträdd men jag känner mig ändå obekväm i de situationerna. Försöker som den goda svensken jag är att hålla mig neutral. Och så blir jag sur på mig själv. Är det så farligt att tycka olika? Måste alla tycka samma sak? Kan man inte vara vänner ändå?
Jag hade en gång en religionslärare som sa att det var inte ofta jag sa något men när jag väl gjorde det så var det riktigt klokt. En del pratar mycket och gärna. Så finns det de som tänker efter. Det är jag. Skulle vilja säga att jag har förändrats radikalt sedan gymnasiet, nu kan jag blanda lite grann. Ibland är jag samma eftertänksamma tysta blyga Sussie som jag var då. Ibland är jag spontana galna Sussie som säger tokiga saker. Jag gillar båda Sussiesar, fast på olika sätt. =) Men båda skulle behöva kunna stå upp för sin sak mer!
Hur mycket man än säger eller håller käften så ska man stå för vad man gjort. ALLA gör någongång misstag. Visst, det händer men stå för det. ALLA gör vi dumma saker ibland som vi inte är stolta över men stå för det. Det värsta som finns är strutsfolk. De som gräver ett hål och stoppar ner huvudet där och så är alla bekymmer lösta. Att gömma sig för att man inte kan hantera sin egen verklighet. Hur ska man kunna se sig själv i spegeln efter det? Nej, ärlighet varar längst. Även om lögnen är den enklaste utvägen. Det finns tre saker som jag har dåligt samvete för, ett antal personer som jag vill gottgöra. Och jag ska göra mitt bästa. Jag kan inte göra något ogjort och det vill jag inte heller. Det har format mig till den jag är idag. En ganska bra klump av lera att jobba med... =)
Jag slutar där för idag...och återkommer...förhoppningsvis imorgon! Nu kallar tvättstugan... Bye bye..
/Sussie
0 kommentarer:
Skicka en kommentar